Rytm och Sound, så har jag formulerat mitt konstnärliga program. Det betyder att när jag komponerar så rytmiserar jag ljud. Jag sätter in spännande ljud i ett rytmiskt sammanhang, klangformationer som relaterar till varandra i en rytmiserad utveckling.

Programförklaringen formulerades under en promenad i New York sommaren 2006. Jag var euforisk efter en underbar repetition och inför konserten i Museum of Modern Arts skulpturträdgård. Summergarden 2006 skulle inledas med ”Bryta snitt, Tiden Fryser”, pianotrion som vi kunde höra på högtidssammankomsten 2007 då Bartosz Cailer, Ola Karlsson spelade tillsammans med Staffan Scheja, som initierade beställningen från Gotland Chamber Music Festival.

Begreppen rytm och sound kan även beskriva mina tidiga verk, t.ex. orkesterverket ”I Träd” från 1989. Orkestern är omskapad i ett antal “abstrakta instrument”, vart och ett sammansatt av blås, slagverk och sträng. Orkestrering i konventionell bemärkelse finns inte. När dessa abstrakta instrument spelar tillsammans, skapar de en egen klangvärld.

Alla mina verk från denna tid är utpräglat rytmiska och flera av dem undersöker rytmik på olika nivåer. Endast tre notvärden (sextondel, åttondel, fjärdedel) och aldrig fler än två samtidigt bygger upp I Träds andra sats. Den börjar med en jämn ström av sextondelar. Plötsligt kommer vi in i ett genom-synkoperat parti. I nästa moment överges det gemensamma tempot, vart och ett av de fyra abstrakta instrumenten har sitt eget tempo och den rytmiska komplexiteten ökar exponentiellt. Genom hela satsen följer växlingar emellan dessa tre olika rytmiska lägen, enkelt, synkoperat eller komplext.

Enkla instrument erbjuder vanligen rikare möjligheter till artikulation än mekaniska eller digitala. I slagverksstycket ”Ursprung/gläntor” från 1993, kommer ljuden från en samling utsökta handinstrument. ”Ursprung/gläntor” börjar med så lite information som möjligt - återigen en ström av sextondelar, fullkomligt jämn sånär som på att pulsen anges med svaga accenter. Perioden markeras med återkommande crescendon. Delarna skiljs av klara avgränsningar i form av instrumentbyten, rassel efter slag. Alla rytmiska nivåer är insatta i ett noggrant utformat förlopp som går emot allt kortare andning. ”Ursprung/gläntor” beställdes av Kroumata, som givit ut en inspelning på cd och spelat verket flitigt genom åren. Verket spelas allt mer av andra ensembler - nu vilken dag som helst i Ohio, i höstas beställde en finsk ensemble noterna, ett år tidigare hörde jag det i Berlin, innan dess en holländsk ensemble och innan dess en finländsk...

Åren 1986-96 använde jag dator när jag komponerade. Jag skapade egna datorprogram. Jag drevs av ett begär att få veta mer om musikens natur och hemligheter. Hur förstår hjärnan hörselintrycken? Jag frågade mig hur hjärnan skiljer och grupperar, känner igen, minns och skapar sig en förväntan av vad som ska komma: minne - förväntan.

1997 bytte jag arbetsmetod. Jag sköt datorn åt sidan och skrev i snabb följd tre verk för solist och orkester som alla är starkt emotionella. Klarinettkonserten ”Minne”, saxofonkonserten ”Hopp” (samma begrepps-par som jag talade om nyss - minne-förväntan - nu gestaltade i varsin konsert). Det tredje verket heter ”Utvald”, fyra dikter av Bruno K Öijer, för sopran och orkester. Låt oss lyssna på den första dikten.

Annika Skoglund sjunger.

*
med ena handen utsträckt
- - -

(Bruno K. Öijer, ur Medan Giftet Verkar, W&W 1990)

Rytm och Sound. Sången förlängs elektroniskt. En flöjt och ett woodblock ekar genom hela verket. Det är en gestaltning av akustiken i ”rummet med dom nakna vitkalkade väggarna”. Efter den inledande sången kommer hela orkestern in och växlar emellan två ackord. Soundet är hela tiden mycket levande, det vandrar mellan olika instrument och spelarter. Slagverket kommer in på 32-delar. De snabba slagen flyttar sig oavbrutet mellan slagverkarna och liknande färgförskjutningar uppstår, Accenten är där, precis som i ”Ursprung/gläntor” för att ge oss pulsen.

Lägg märke till den fallande basen: Vad ger basen för ton? När den bara faller? Är det tonen den börjar på eller tonen den slutar på? Den undandrar sig definition, den faller...

Efter den perioden ändrade jag åter arbetsmetod. Jag renoverade fiolen, köpte en cello, hade trumpeten och flöjten till hands. Jag umgicks med instrumenten. Jag började spela elgitarr igen. Musikgruppen Ragnarök återuppstod och vi spelade 2003 för första gången sedan 1976.

Under den här perioden - början på 2000-talet - sökte jag efter en riktigt bra idé för ett orkesterverk. Och jag fann den! Jag fann idén när jag skrev ”I Thought Someone Came”, för The New Juilliard Ensemble, eller närmare bestämt: när jag skulle gestalta en textrad ur en dikt av Bruno K Öijer.

läser ur Dimman av allt

” - - - håret
solflamman du
skakat ut över axlarna fanns inte
- - - ”

(Bruno K. Öijer, ur Dimman Av Allt, W&W 2001)

En virvel av flageolettarpeggion sprider sig upp genom ensemblen. Jag förstod att det skulle bli vackert. Ett år senare reste KammarensenbleN till Paris. Mikael Samuelson följde med som solist. Och när jag under en repetition stod på scengolvet på Ircam, mitt bland de underbara musikerna, såg jag hur flera av dem tittade upp när de kom till det här stället, de ville se vad som pågick. Jag såg förundran i deras ansikten och tänkte: det här ska jag göra ett helt orkesterverk av!

Neptuni åkrar

Jag visste att det skulle heta ”Neptuni åkrar”. Neptuni åkrar är en plats på Öland dit man tar människor man älskar, för att dela upplevelsen med sina närmaste.

Musiken bygger på vågrörelser av flageolettarpeggion. 36 vågrörelser ordnade i rytmiska formationer och grupperingar i ständig utveckling. De börjar alltid i cello och sprider sig över podiet och upp genom registret till förstaviolin. Och eftersom arpeggion är stora stråkrörelser så det ser ut som en otrolig stråkdans.

Arkitektoniskt är stycket enkelt och tydligt. Det börjar snabbt och högt i stråk och träblås. Andra delen går något långsammare, blecket och slagverket kommer till och fyller ut den lägre halvan av registret. I sista delen försvinner småstråket från flageolettsatsen, som nu ligger i lågt mellanregister, kontrabasar och cello. Även arpeggiot är borta, istället har vi en underlig, långsam, ackordisk sats, med de skeva terserna som uppstår när man tar dem som naturflageoletter.

Mitt i verket finns ett ställe där orkestern försvinner och lämnar konsertmästaren ensam med sina flageolettarpeggion. Det skulle kunna leda tankarna till kadensen i Mendelsohns vackra violinkonsert, men uttrycket är så annorlunda. När Kungl. Filharmonikerna uruppförde Neptuni åkrar, så var Magnus Eriksson konsertmästare. Jag tyckte om hur han framförde solot. Det var en bild av människan som fortsätter sitt goda arbete.

Jag har fått många kommentarer från lyssnare. När det spelades i första gången i radioprogrammet ”önska i P2” fick jag t ex det här mejlet från en helt obekant människa:

”Tack så mycket för åkrarna... En lisa för själen…”
Varma hälsningar

ur Neptuni åkrar

© Henrik Strindberg, 2009