Blev hänförd i Oslo hösten 2009 när jag hörde Paulus Barokk repetera. Underbart att uppleva samspelet i barockensemblen, improvisationen i basso continuo-stämman, kontakten emellan musikerna, växelspelet emellan Laima Olsson och Elisabeth Holmertz.

Paulus Barokk beställde Lamentationer av mig och önskade att texten skulle hämtas från Klagovisorna ur gamla testamentet. Vi känner igen allt från TV-nyheterna. Klagovisorna är ett reportage ifrån en ockupation för mer än 2500 år sedan, men inget har förändrats. Jag valde verser som inte anger vilken stad, vilket folk, vilken gud... och ordnade dem efter fem rubriker som ungefär följer de fem kapitlen: JAG, DU, DE drabbade, DE skyldiga, VI.

Hur ta sig an detta musikaliskt? Hur skapa förutsättningar för samma intensiva samspel som jag upplevde hos ensemblen har när de spelar tidig musik? Mindre notläsning, mer frihet i framförandet. Därför är notbilden inte lika detaljerad som i mina andra verk, det finns en besiffrad basso continuo-stämma, och gestiken är begänsad till två melodiska konturer och som i sig själva inte är orginella utan enkla och allmänna.

En inspirationskälla: vem är den största sångerska i regionen Mellan Östern? Oum Kahltoum. Jag har lyssnat mycket på hennes musik, och det finns några drag av den i Lamentationer. Ofta är avfraseringen i sången kort och bestämd, något jag fascinerades av i t.ex. Intra Omri. Lamentationer bygger på modus som är besläktade med de modus vi känner igen i musik från mellanöstern. Det unisona, som är så typiskt för denna musik men så fullkomlingt otypiskt för vad en barockensemble vanligen spelar, det kommer fram i slutet ("vi"-delen), där en fras alltid börjar unisont, för att sedan sprida ut sig i ett vackert delay.